Släkt- och förnamn
Släktnamnens eller efternamnens historia är relativt kort i Finland, medan det förhåller sig helt annorlunda med förnamn som har funnits lika länge som människor har bott här. Efternamn blev obligatoriska i Finland först från början av 1921, men redan från senare hälften av 1800-talet blev användandet av släktnamn vanligt även bland allmogen.
De första som i Finland systematiskt började använda släktnamn var adelspersoner, präster och borgare. Vissa av dem började använda efternamn redan under medeltiden, men de blev vanliga först i slutet av 1500-talet. Adeln började systematiskt använda släktnamn efter att riddarhusordningen infördes 1626. Gamla adelsnamn i Finland är bl.a. Fleming, Kurck, Horn och Stålarm.
Bland prästerskapet var det först biskoparna som började använda släktnamn och när det gäller det övriga prästerskapet blev efternamn vanliga först från senare hälften av 1600-talet. Under 1500-talet var präster ofta söner till adelspersoner och borgare och hade fädernas släktnamn. Carpelan, Ram och Gjös är exempel på adliga efterman som innehades av präster, medan namn som Frisius, Londinus och Keckonius härstammar från borgerskapet. Av präster själva tagna släktnamn och som användes i flera generationer kan nämnas Melartopeaus, Avellan, Tammelin, Polviander och Gummerus. Gamla efternamn på borgare är bl.a. Ruth, Svart, Brun, Suurpää, Innamaa och Kyrö.
Bland allmogen var släktnamn sällsynta och förekom före 1800-talet i stor endast i de östra delarna av Finland, där det finns belägg för efternamn redan under tidig medeltid. Större delen av allmogen hade ett förnamn och ett patronymikon (fadersnamn), som exempel Anders Björnsson. Soldaterna fick ofta ett smeknamn för att kunna åtskilja män med samma förnamn från varandra.
Om de finska släktnamnen har det nyligen utkommit en bok på finska av Sirkka Paikkala med titeln Nimet, kieli ja aika: Sukututkijan nimiopas. Boken har getts ut av Genealogiska Samfundet i Finland i serien Skrifter. Sirkka Paikkalas bok är mycket välkommen och släktforskare har stor användning av den och får en gedigen kunskap i släktnamnens historia, härstamning och användning.
Boken berör finska släktnamn och relativt kortfattat även förnamn. Hon behandlar inte svenskspråkiga släktnamn eller karelska, samiska, romska eller judiska efternamn. Särskilt gällande de svenskspråkiga släktnamnen är det synd att de inte har fått ett eget kapitel i boken. Genealogiska Samfundet kunde överväga att någon gång framöver utge en bok där de svenskspråkigas och olika minoriteters släktnamn behandlas och där det också ingående kunde redogöras för förnamnens långa historia.
Efternamnen och förnamnen har en rik historia och de är en viktig del av vårt kulturarv. De svenskspråkiga efternamn vi har i Finland har bildats av bl.a. patronymikon (Andersson, Karlsson, Björnsson) av yrken (Smed, Bergman, Snickare), av naturnamn (Bergström, Lindholm, Sundberg, Lund), av djur- och växtnamn (Lax, Varg, Hjort, Asp, Gran, Hägg) av smeknamn på soldater (Rask, Stolt, Stark, Svärd, Tapper) och av hemgårdens namn (Johans, Klockars, Boxberg, Lillkung, Storgård).
När det gäller de svenska förnamnen i Finland (och Sverige) så har de sina rötter i olika kulturer och språk. Fornnordiska namn var ofta inspirerade av naturen och hit hör exempelvis Sten, Dag, Ylva och Björn. Under medeltiden var många förnamn av germanskt ursprung, som Henning, Verner, Greta och Valborg.
Under medeltiden blev också namn som kopplades till kristendomen och helgonen vanliga, såsom Margareta, Katarina, Kristina, Olof, Peter, Johan och Henrik. När Bibeln översättes till svenska på 1500-talet blev sådana namn som Sara, Rebecka, David och Jakob småningom populära. Namn kopplade till det svenska kungahuset blev populära under 1600-, 1700- och 1800-talen, bl.a. Gustav, Karl, Fredrik, Oscar, Ulrika och Lovisa.
Under 1900-talet tillkom många nya förnamn och från senare delen av århundradet även med inspiration från andra länder, vilket gjorde att namnbruket blev rikligare. Här kan nämnas namn som Lena, Marianne, Kerstin, Jasmine, Lilly, Molly, Dan, Emil, Håkan, Lucas och William.
Det har alltid funnits och finns även i dag ett stort intresse för äldre och traditionella förnamn. Många föräldrar vill ge namn med en historisk bakgrund, vanligen sådana namn som användes av en generation som är äldre än mor- eller farföräldrarnas. Sålunda bidrar de till namnens bevarande.
Christer Kuvaja
