Efterord: Färdig släktforskning på nätet?

Jens Nilsson

Internet är en daglig arbetsmiljö för släktforskarna. Via internet har släktforskarna hela tiden tillgång till det viktigaste forskningsmaterialet i digitalt format, men internet erbjuder också många slags hjälpmedel som är till nytta i forskningen: databaser, referenslitteratur, vägledning. Internet har ändå två ansikten. Nätet är också en anonym miljö, där det både medvetet och oavsiktligt produceras stora mängder pseudokunskap och material vars ursprung är svårt att få klarhet om.

Numera innehåller internet också en hel del "färdig" släktforskning, det vill säga släktforskningsmaterial som enskilda forskare sammanställt och lagt ut på sin webbplats. Sidan där materialet finns, eller materialets utseende, berättar inget om dess tillförlitlighet. Därför bör man förhålla sig lagom kritisk till all färdig forskningsinformation, oavsett om den hittas på nätet eller i tryckt format. Knappast vill någon medvetet, av ren elakhet, lägga ut felaktig information på internet, men enskilda forskare kan göra misstag, hur namnkunniga de än är. Det gäller givetvis även studier som publicerats på annat håll än på nätet, men just på internet sprids pseudokunskap från webbsida till webbsida och från studie till studie i mycket snabb takt.

En särskild problemkategori på internet är att uppgifter från föråldrad forskningslitteratur presenteras gång på gång. I viss mån ligger problemet i kommunikationsklyftan mellan digitala publikationskanaler och traditionella tryckta medier; den nyaste genealogiska forskningen är oftast tillgänglig endast i pappersformat. Därmed kan den digitala släktforskningen ännu inte helt ersätta den traditionella arkiv- och biblioteksforskningen som kommunicerar med fysiskt material.

Vi ska inte heller underskatta själva forskningsprocessens betydelse: eftersom släktforskning oundvikligen också handlar om identitet, har släktforskningen ofta en större innebörd för forskaren än att bara mekaniskt rada upp släktingar. Vill vi gå miste om den personliga, kanske något banala glädjen över att söka och finna?

Allt färdigt material har förstås också goda sidor: det kan ge idéer, lösa problem och visa vägen framåt, väcka nya forskningsfrågor eller styra oss in på fruktbara sidospår, alltså helt enkelt skapa något nytt. God forskning kan kumuleras när flera noggranna forskare bearbetar den och för den vidare. Även för släktpublikationer är nätet en beaktansvärd (åtminstone tillfällig) utgivningsmiljö, för där kan forskningen lätt uppdateras, korrigeras och kompletteras. Samtidigt ökar ändå betydelsen av källkritik vid bedömningen av släktforskning. Motsägelsefulla resultat bör underkännas, auktoriteter bör vid behov fällas och alltför otroliga fynd bör ifrågasättas, om de inte är försedda med noggranna källhänvisningar: när färdiga forskningsdata överförs från en forskare till nästa på nätet, är nämligen det första som försvinner ur materialet vanligen det frågetecken som visar att slutledningen är osäker, och det om något är ett adelsvapen för en riktig släktforskare.

Internet är alltså inte entydigt bra eller dåligt som forskningsmiljö, utan medför både risker och en mångfald av möjligheter. Det gamla ordspråket om en bra dräng men en dålig husbonde kommer väl till pass.